LegalizeSjölag (1994:1009)
Förordning (EG) nr 392/2009, i den ursprungliga lydelsen, ska även tilllämpas på en transport inom Sverige med ett fartyg som har en annan fartygsklass än A eller B och som är godkänt för transport av fler än tolv passagerare.
Vid en transport som avses i första stycket gäller dock inte
ansvaret för transportören vid en händelse enligt artikel 3.1 b i bilaga I till förordningen,
skyldigheten för transportören att ha en försäkring eller ställa en annan säkerhet för ansvar enligt punkt 2.2 i bilaga II till förordningen, eller
kravet på certifikat enligt artikel 4a i bilaga I till förordningen. Lag (2015:256).
3 §
Bestämmelser som kompletterar förordning (EG) nr 392/2009 och 2002 års Atenkonvention finns i 31-34 §§, 20 kap. 14 a § och 21 kap. 6 a §. Sådana bestämmelser finns också i 5 kap. 8 a § och 6 kap. 2 § fartygssäkerhetslagen (2003:364).
Bestämmelserna tillämpas även för en transport som avses i 2 §. Lag (2015:256).
4 §
Om någon som varken är passagerare eller anställd hos transportören eller utför arbete i fartygets tjänst följer med ett fartyg och då tillfogas skada av det slag som avses i 19 eller 20 §, ska bestämmelserna i detta kapitel om befrielse från och begränsning av ansvarighet för transportören tillämpas till förmån för var och en på redarens sida som kan hållas ansvarig för skadan. Lag (2015:256).
5 §
I detta kapitel avses med
transportör: den som genom avtal, yrkesmässigt eller mot ersättning, åtar sig att med ett fartyg transportera passagerare eller passagerare och resgods,
passagerare: den som transporteras eller ska transporteras med ett fartyg enligt ett avtal om passagerartransport samt den som med transportörens samtycke följer med fordon eller levande djur som transporteras enligt ett avtal om godstransport,
resgods: varje föremål, inbegripet fordon, som transporteras för passagerarens räkning, under förutsättning att transporten inte sker enligt certeparti, konossement eller något annat dokument som brukar användas vid godstransport, och
handresgods: resgods som passageraren bär med sig eller har i sin hytt eller på något annat sätt har i sin vård under resan, inbegripet i eller på sitt fordon. Lag (2015:256).
Transporten
6 §
Transportören ska se till att fartyget är sjövärdigt, vilket också innefattar att fartyget är behörigen bemannat, provianterat och utrustat samt att passageraren och resgodset transporteras skyndsamt och tryggt till bestämmelseorten.
Transportören ska även i övrigt tillgodose passagerarens bästa.
Resgods får inte transporteras på däck.
Deviation får göras endast för att rädda personer eller bärga fartyg eller gods eller av någon annan skälig anledning. Lag (2015:256).
7 §
Om transportavtalet gäller ett bestämt fartyg, får transportören inte utföra transporten med något annat fartyg. Lag (2015:256).
8 §
Om transportavtalet avser en bestämd person, får den personen inte överlåta sin rätt enligt avtalet till någon annan. Sedan resan har påbörjats får överlåtelse inte ske, även om avtalet inte avser en bestämd person.
Första stycket gäller inte avtal som omfattas av bestämmelserna om paketresor i paketreselagen (2018:1217). Lag (2018:1336).
9 §
Passageraren är skyldig att följa föreskrifter om ordning och säkerhet under resan.
Bestämmelserna i 24, 53 och 54 §§ sjömanslagen (1973:282) om undersökning med anledning av brott ombord och tvångsmedel mot besättningsmedlem ska även tillämpas i fråga om passagerare. Lag (2015:256).
10 §
Passagerare får ta med sig resgods i skälig omfattning.
Om passageraren känner till att hans eller hennes resgods kan medföra fara eller väsentlig olägenhet för person eller egendom, ska passageraren före resans början upplysa transportören om detta. Detsamma gäller om resgodset, handresgods undantaget, kräver särskild vård. Om resgods är av sådan beskaffenhet som nu har sagts, ska detta om möjligt utmärkas på godset innan resan börjar. Lag (2015:256).
11 §
Transportören har rätt att vägra passageraren att föra med sig resgods som kan medföra fara eller väsentlig olägenhet för person eller egendom.
Om sådant resgods har tagits ombord utan att transportören kände till dess beskaffenhet, får transportören efter omständigheterna föra i land, oskadliggöra eller förstöra det utan skyldighet att ersätta skadan. Detsamma gäller om resgodset, efter att ha tagits ombord med transportörens kännedom om dess beskaffenhet, visar sig medföra sådan fara eller väsentlig olägenhet för person eller egendom att det inte är försvarligt att behålla det ombord. Lag (2015:256).
12 §
Har resgods orsakat skada för transportören eller skada på fartyget, är passageraren ersättningsskyldig, om skadan beror på att passageraren eller någon som passageraren svarar för har gjort sig skyldig till fel eller försummelse. Lag (2015:256).
13 §
Transportören är inte skyldig att lämna ut något annat resgods än handresgods förrän passageraren har betalat för resan och för kost eller andra tjänster under resan. Om passageraren inte betalar, får transportören lägga upp godset i säkert förvar och genom offentlig auktion eller på något annat betryggande sätt sälja så mycket av det att transportörens krav och förvarings- och försäljningskostnaderna täcks. Lag (2015:256).
14 §
Om transportavtalet avser ett bestämt fartyg och detta före resans början går förlorat eller förklaras det efter skada inte kunna sättas i stånd, upphör transportörens skyldighet att utföra transporten.
Om fartygets avgång från den ort där resan ska börja blir väsentligt fördröjd, har passageraren rätt att häva avtalet. Lag (2015:256).
15 §
Om fartyget uppehålls under resan så att det inte skäligen kan fordras att passageraren avvaktar att resan fortsätter, eller om fartyget går förlorat eller förklaras efter skada inte kunna sättas i stånd, ska transportören se till att passageraren och passagerarens resgods transporteras till bestämmelseorten på något annat lämpligt sätt och bära kostnaden för detta. Om transportören inte gör det, har passageraren rätt att häva avtalet.
Om passageraren måste uppehålla sig i land på grund av haveri eller någon annan omständighet som rör fartyget, ska transportören på lämpligt sätt sörja för passagerarens uppehälle och bära kostnaden för detta. Lag (2015:256).
16 §
Om passageraren inte påbörjar resan eller avbryter den, ska det avtalade biljettpriset ändå betalas. Om passageraren har insjuknat eller det finns någon annan skälig anledning för passageraren att inte påbörja eller fullfölja resan och transportören har underrättats om detta inom rimlig tid, behöver dock biljettpriset inte betalas.
Är passageraren enligt första stycket skyldig att betala det avtalade biljettpriset, ska detta dock sättas ned med ett skäligt belopp, om transportören har medfört en annan passagerare i hans eller hennes ställe eller på något annat sätt har begränsat eller borde ha kunnat begränsa sin skada. Lag (2015:256).
17 §
Om det visar sig, sedan ett transportavtal har träffats, att resan skulle vara förenad med fara för passageraren eller fartyget till följd av krig, blockad, uppror, oroligheter, sjöröveri eller något annat väpnat våld eller att en sådan fara har ökat väsentligt, har vardera parten rätt att frånträda avtalet. Rätten gäller även om resan har börjat. Om avtalet frånträds, ska vardera parten bära sin kostnad och skada. Lag (2015:256).
18 §
Om passageraren avbryter resan på grund av ett förhållande som avses i 16 § första stycket andra meningen eller om avtalet hävs enligt 15 § eller, sedan resan har börjat, enligt 17 §, ska biljettpriset sättas ned.
Förhållandet mellan den avtalade och den återstående resans längd, tidsåtgång och kostnader ska då beaktas.
Om transportören har tagit emot betalning utöver vad han eller hon har rätt till enligt första stycket, ska transportören betala tillbaka överskottet. Lag (2015:256).
Transportörens ansvar
19 §
Transportören är ansvarig för personskada som drabbar passageraren på grund av en händelse under resan, om skadan har vållats genom fel eller försummelse av transportören eller någon som transportören svarar för. Detsamma gäller skada på grund av att passageraren försenas, även om förseningen inte beror på en händelse under resan. Lag (2015:256).
20 §
Transportören är ansvarig för skada till följd av att resgods går förlorat eller skadas på grund av en händelse under resan, om skadan har vållats genom fel eller försummelse av transportören eller någon som transportören svarar för. Detsamma gäller skada till följd av att resgodset försenas, även om förseningen inte beror på en händelse under resan. Med försening jämställs dröjsmål med utlämning av resgodset på bestämmelseorten.
Transportören är inte skyldig att ersätta pengar, värdepapper, konstföremål eller andra dyrbarheter annat än om transportören har tagit emot egendomen för säker förvaring. Lag (2015:256).
21 §
Om vållande på passagerarens sida har medverkat till skada som avses i 19 eller 20 §, gäller 6 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207). Lag (2015:256).
22 §
För att gå fri från ansvarighet måste transportören visa att en skada som avses i 19 eller 20 § inte har orsakats genom fel eller försummelse av transportören eller någon som transportören svarar för. I fråga om personskada och förlust av eller skada på handresgods gäller dock detta endast om skadan har inträffat vid eller i samband med förlisning, sammanstötning, strandning, explosion eller brand eller om den har uppkommit till följd av fel i fartyget. Lag (2015:256).
23 §
Transportörens ansvarighet ska vid personskada inte överstiga 400 000 särskilda dragningsrätter (SDR) för varje passagerare. När ersättningen ska betalas ut som livränta, får det kapitaliserade värdet inte överstiga denna gräns. Vid försening av passagerare ska ansvarigheten inte överstiga 4 150 SDR för varje passagerare.
Vid skada på eller förlust eller försening av resgods ska ansvarigheten inte överstiga
1 800 SDR för varje passagerare i fråga om handresgods,
6 750 SDR för varje passagerare i fråga om dyrbarheter som transportören har tagit emot för säker förvaring,
10 000 SDR för varje fordon, och
2 700 SDR för varje passagerare i fråga om annat resgods.
Begränsningsbeloppen gäller för varje resa. De avser inte ränta och rättegångskostnader.
Vad som avses med SDR anges i 22 kap. 3 §.
Transportören kan genom uttrycklig överenskommelse åta sig ansvarighet till högre belopp än som föreskrivs i denna paragraf. Lag (2015:256).
24 §
Transportören har rätt att från skadans belopp göra avdrag med högst följande belopp, som utgör passagerarens självrisk, nämligen
150 SDR för varje fordon som skadas,
20 SDR för en annan resgodsskada, och
20 SDR för en skada på grund av försening av passagerare eller resgods.
Avräkning enligt första stycket ska ske innan frågan om begränsning av ansvaret enligt 23 § prövas. Lag (2015:256).
25 §
Transportören har inte rätt att åberopa bestämmelserna i 23 och 24 §§ om begränsning av ansvarigheten eller avdrag för självrisk, om det visas att transportören själv har vållat skadan uppsåtligen eller av grov vårdslöshet och med insikt att sådan skada sannolikt skulle uppkomma. Lag (2015:256).
26 §
Bestämmelserna om frihet från eller begränsning av transportörens ansvarighet gäller även om talan mot transportören inte grundas på transportavtalet. Lag (2015:256).
27 §
Om transporten helt eller delvis utförs av någon annan än transportören, är transportören dock ansvarig som om transportören själv hade utfört hela transporten. Detta kapitel gäller då i tillämpliga delar.
Om den andre utför transporten med fartyg, är denne ansvarig för sin del av transporten enligt samma regler som gäller för transportören. Har transportören åtagit sig ansvar utöver vad som föreskrivs i detta kapitel, är den som utför transporten inte bunden av detta, om denne inte skriftligen har samtyckt till det.
I den utsträckning både transportören och den som avses i andra stycket är ansvariga, svarar de solidariskt. Lag (2015:256).
28 §
Om talan förs mot någon som transportören svarar för enligt 27 § eller 7 kap. 1 §, har denne rätt till samma befrielse från och begränsning av ansvarighet som transportören. De ersättningsbelopp som transportören och de personer som transportören svarar för ska betala får inte sammanlagt överstiga de gränser för ansvarigheten som föreskrivs i 23 §.
Första stycket gäller inte till förmån för den som visas ha vållat skadan uppsåtligen eller av grov vårdslöshet och med insikt att sådan skada sannolikt skulle uppkomma. Lag (2015:256).
29 §
Krav på ersättning för personskada eller försening av passagerare får framställas endast av passageraren eller passagerarens rättsinnehavare eller, vid dödsfall, den som har rätt till skadestånd enligt 5 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207). Lag (2015:256).
30 §
Bestämmelser om laga domstol för tvister som rör ansvarighet på grund av avtal om transport av passagerare och resgods samt om möjligheten att hänskjuta sådana tvister till skiljemän finns i 21 kap. 4 §.
Bestämmelser om preskription finns i 19 kap. 1 §. Lag (2015:256).
Försäkringsskyldighet för vissa utländska fartyg
31 §
Artikel 4a.1 i bilaga I till förordning (EG) nr 392/2009, i den ursprungliga lydelsen, och artikel 4a.1 i 2002 års Atenkonvention ska tillämpas även på en transport med ett utländskt fartyg från en annan stat än som avses där, om fartyget anlöper eller lämnar en svensk hamn.
För en transport som avses i 2 § gäller första stycket med de begränsningar som följer av 2 § andra stycket 1 och 2. Lag (2015:256).
Certifikat och försäkringsbevis
32 §
Befälhavaren ska se till att det ombord på fartyget finns ett sådant certifikat som ska medföras enligt artikel 4a.5 eller 4a.15 i bilaga I till förordning (EG) nr 392/2009, i den ursprungliga lydelsen, eller artikel 4a.5 eller 4a.15 i 2002 års Atenkonvention.
Vid en transport som avses i 2 § ska befälhavaren ombord på fartyget i stället medföra ett bevis om att transportörens skyldighet enligt artikel 4a.1 i bilaga I till förordningen, med de begränsningar som följer av 2 § andra stycket 1 och 2, är fullgjord.
Regeringen får meddela ytterligare föreskrifter om beviset som avses i andra stycket. Lag (2015:256).
Avgift vid certifiering
33 §
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om avgifter för prövningen av ansökningar om certifikat enligt förordning (EG) nr 392/2009. Lag (2015:256).
Sanktioner när information inte lämnas
34 §
Om information inte lämnas enligt artikel 7 i förordning (EG) nr 392/2009, i den ursprungliga lydelsen, ska marknadsföringslagen (2008:486) tilllämpas, med undantag av 29-36 §§ om marknadsstörningsavgift. Sådan information ska anses vara väsentlig enligt 10 § tredje stycket den lagen. Lag (2015:256).
Om avtalsvillkors giltighet
35 §
Bestämmelserna i 9 § får inte åsidosättas genom avtal.
Avtalsvillkor som inskränker passagerarens rättigheter enligt 12-29 §§, 19 kap. 1 § första stycket 6 och 7 och 21 kap. 4 § första och andra styckena är ogiltiga.
Vid en transport inom Sverige gäller det som följer av andra stycket i fråga om passagerarens rättigheter enligt 19-29 §§, 19 kap. 1 § första stycket 6 och 7 och 21 kap. 4 § första och andra styckena, oavsett vilket lands lag som i övrigt är tillämplig på avtalet.
Övriga bestämmelser i detta kapitel gäller endast om inte något annat är avtalat eller följer av sedvänja. Lag (2015:256).
36 §
Trots 35 § får transportören förbehålla sig frihet från ansvarighet i fråga om passagerare för tiden innan passageraren går ombord och efter det att han eller hon har gått i land. Ett sådant förbehåll är dock inte tillåtet när det gäller sjötransporter mellan fartyget och land som omfattas av biljettpriset eller som utförs med ett transportmedel som transportören ställer till förfogande.
I fråga om handresgods som inte finns i eller på ett av passageraren medfört fordon kan transportören förbehålla sig frihet från ansvarighet för tiden innan handresgodset förs ombord och efter det att det har förts i land. Förbehåll är dock inte tillåtet när det gäller sådan transport till eller från fartyget som avses i första stycket och inte heller för den tid då handresgodset har tagits om hand av transportören medan passageraren vistas i en terminalbyggnad, på en kaj eller en annan hamnanläggning.
Om det är avtalat att en bestämd del av transporten ska utföras av någon annan än transportören, får transportören, om den andre är namngiven, förbehålla sig frihet från ansvarighet för skada orsakad av en händelse under den del av transporten som utförs av den andre. Detsamma gäller om passageraren enligt transportavtalet har rätt att helt eller delvis anlita någon annan än transportören för transporten. Lag (2015:256).
Avdelning V Sjöolyckor
16 kap. Om bärgning
1 §
I detta kapitel avses med
bärgning: varje åtgärd som vidtas för att i farvatten bistå ett fartyg eller någon annan egendom som har förolyckats eller är i fara,
egendom: all egendom som inte är stadigvarande fastgjord vid strandlinjen, och
miljöskada: väsentlig fysisk skada på mänsklig hälsa eller marint liv eller på tillgångar i kustfarvatten, i inre farvatten eller i områden i omedelbar närhet till sådana farvatten, orsakad av förorening, kontaminering, brand, explosion eller liknande allvarliga händelser. Lag (1995:1314).
Tillämpningsområde
2 §
Bestämmelserna i detta kapitel är tillämpliga när frågor om bärgning skall avgöras i Sverige.
Bestämmelserna tillämpas även om det bärgade fartyget och det fartyg som utförde bärgningen hade samma ägare.
Bestämmelserna tillämpas inte på fast förankrade eller flytande plattformar eller på flyttbara havsborrningsenheter, när plattformarna eller enheterna finns på en plats där de används för undersökning, utvinning eller produktion som avser havsbottens mineraltillgångar. Lag (1995:1314).
Avtalsfrihet, särskild rätt att ingå bärgningsavtal, jämkning
3 §
Bestämmelserna i detta kapitel tillämpas inte i den mån någonting annat följer av avtal. Ett avtal är dock ogiltigt i den mån det inskränker bärgarens, befälhavarens, redarens eller ägarnas skyldigheter enligt 4 § första stycket 2 eller andra stycket 2. I 11 § fjärde stycket föreskrivs inskränkningar i giltigheten hos vissa avtal om fördelning av bärgarlön.
Befälhavaren är behörig att ingå avtal om bärgning på fartygsägarens vägnar. Fartygets ägare, redare och befälhavare är var för sig behöriga att ingå sådana avtal på dens vägnar som äger egendom ombord.
Ett avtal om bärgning eller ett villkor i ett sådant avtal får jämkas eller lämnas utan avseende, om
avtalet ingicks under otillbörlig påverkan eller under inflytande av fara och avtalet eller villkoret är oskäligt, eller
ersättningen enligt avtalet står i missförhållande till värdet av utförda tjänster.
Ersättningen enligt avtalet kan sättas ned eller falla bort, om bärgningen föranleddes eller försvårades av bärgarens fel eller försummelse eller om bärgaren vid bärgningen gjorde sig skyldig till bedrägeri eller någon annan ohederlig handling. Lag (1995:1314).
Skyldigheter vid bärgningens utförande
4 §
I förhållande till redaren och till ägaren av fartyget eller av någon annan egendom som bärgningen avser är bärgaren skyldig att
utföra bärgningen med tillbörlig omsorg,
därvid visa tillbörlig omsorg för att hindra eller begränsa miljöskada,
söka bistånd av andra bärgare när omständigheterna skäligen kräver det, och
tillåta att andra bärgare ingriper, om ingripandet av skälig anledning begärs av befälhavaren eller redaren eller av ägaren till fartyget eller till någon annan egendom som är i fara; om det visar sig att det inte fanns skälig anledning för begäran, skall ingripandet inte påverka storleken av den bärgarlön som bärgaren har rätt till.
I förhållande till bärgaren är befälhavaren, redaren och ägaren till fartyget eller till någon annan egendom som omfattas av bärgningen skyldiga att
helt samarbeta med bärgaren under bärgningen,
därvid visa tillbörlig omsorg för att hindra eller begränsa miljöskada, och
ta tillbaka egendomen när den har förts i säkerhet och bärgaren med fog begär att så skall ske.
I 6 kap. 6 § andra stycket finns det bestämmelser om varje befälhavares skyldighet att lämna hjälp åt den som är i sjönöd. Lag (1995:1314).
Bärgarlön och särskild ersättning
Rätt till bärgarlön
5 §
Bärgaren har rätt till bärgarlön, om bärgningen har lett till ett nyttigt resultat. Bärgarlönen får inte bestämmas till högre belopp än värdet av det som bärgades. Vid den beräkningen skall ränta och rättegångskostnader inte räknas in i bärgarlönen.
Den som under bärgningen medverkade till att rädda någon till livet har rätt till en skälig andel av den bärgarlön eller av den särskilda ersättning som bärgaren har rätt till.
I fråga om ränta på bärgarlön gäller räntelagen (1975:635). Lag (1995:1314).
Bärgarlönens bestämmande
6 §
Bärgarlönen skall bestämmas med sikte på att uppmuntra till bärgning och med beaktande av
det bärgades värde,
bärgarnas skicklighet och ansträngningar i fråga om att hindra eller begränsa miljöskada,
bärgarens framgång,
farans art och grad,
bärgarnas skicklighet och ansträngningar i fråga om att rädda liv samt att bärga fartyget och annan egendom,
den tid som bärgarna använde och de kostnader och förluster som bärgarna ådrog sig,
den risk att bli ersättningsskyldig och de andra risker som bärgarna och deras utrustning utsattes för,
den snabbhet med vilken tjänsterna utfördes,
tillgängligheten och användbarheten hos fartyg eller annan utrustning avsedd för bärgning, och
graden av beredskap och effektivitet i fråga om bärgarens utrustning samt utrustningens värde. Lag (1995:1314).
Betalningsskyldighet för bärgarlönen
7 §
Bärgarlönen skall betalas av ägaren till fartyget och ägaren till annan egendom i förhållande till värdet av det som bärgades för var och en av dem. Lag (1995:1314).
Bärgarlönens fördelning mellan flera bärgare
8 §
Fördelningen av bärgarlön mellan flera bärgare bestäms på grundval av de omständigheter som anges i 6 §. Lag (1995:1314).
Särskild ersättning
9 §
Om bärgaren har utfört bärgningsarbete avseende ett fartyg som självt eller genom sin last hotade att orsaka miljöskada, har han rätt till särskild ersättning för sina kostnader av redaren och ägaren till fartyget. Särskild ersättning skall betalas bara i den mån ersättningen är högre än den bärgarlön som bärgaren har rätt till enligt 5 och 6 §§.
Om bärgaren hindrade eller begränsade miljöskada, kan den särskilda ersättningen höjas med högst 30 procent av bärgarens kostnader.
Ersättningen kan dock höjas med högst 100 procent, om detta är skäligt särskilt med hänsyn till de omständigheter som anges i 6 §.
Med bärgarens kostnader i första och andra styckena avses de skäliga utlägg som bärgaren gjorde för bärgningen samt ett skäligt belopp för den utrustning och personal som med fog användes under bärgningen.
När ersättningen bestäms skall hänsyn tas till de omständigheter som anges i 6 § 8-10.
Om bärgaren av oaktsamhet lät bli att hindra eller begränsa miljöskada, kan den särskilda ersättningen sättas ned eller falla bort.
I fråga om ränta på den särskilda ersättningen gäller räntelagen (1975:635). Lag (1995:1314).
Undantag från rätten till bärgarlön eller särskild ersättning
10 §
Bestämmelserna i 5-9 §§ ger inte rätt till bärgarlön eller särskild ersättning, om det utförda arbetet skäligen kan anses ingå i fullgörelsen av ett avtal som träffades innan faran uppstod.
Det finns inte någon rätt till bärgarlön eller särskild ersättning för arbete som utfördes trots uttryckligt och befogat förbud av befälhavaren, redaren eller ägaren till fartyget eller av ägaren till sådan annan egendom i fara som inte var eller hade varit ombord på fartyget.
Bärgarlönen eller den särskilda ersättningen kan sättas ned eller falla bort på grund av sådana omständigheter som anges i 3 § fjärde stycket.
I 19 kap. 1 § första stycket 1 och 2 finns bestämmelser om att fordringar på bärgarlön och särskild ersättning kan upphöra på grund av preskription. Lag (1995:1314).
Bärgarlönens fördelning hos en bärgare
11 §
Om ett fartyg som är registrerat i Sverige har bärgat något under en resa ska av bärgarlönen först betalas
ersättning för skada som bärgningen orsakade på fartyget, lasten eller någon annan egendom ombord,
ersättning för sådana kostnader för bränsle samt löner och kost åt befälhavaren och besättningen som uppkom på grund av bärgningen, och
ersättning till sjöman som under bärgningen gjorde en synnerligen värdefull insats eller utsatte sig för synnerlig fara och som har framställt krav om ersättning till redaren eller befälhavaren inom tre månader efter det att bärgningen avslutades.
Av det som återstår efter betalning enligt första stycket (nettobärgarlönen) ska redaren få tre femtedelar. Resten ska med en tredjedel tillfalla befälhavaren och med två tredjedelar den egentliga besättningen, att fördelas i förhållande till besättningsmedlemmarnas löner. Befälhavarens andel ska dock alltid vara minst dubbelt så stor som den högst avlönade besättningsmedlemmens andel. En lots på fartyget har rätt att ta del i bärgarlönen som om han eller hon tillhörde besättningen och, om lotsen inte var anställd hos redaren, hade lön som främste styrman. I 19 kap. 1 § första stycket 2 finns en bestämmelse om att fordringar enligt detta stycke kan upphöra på grund av preskription.
Bärgarlönen får fördelas på något annat sätt än som sägs i första och andra styckena, om det finns särskilda skäl för detta med hänsyn till ändamålet med fartygets resa, sättet att beräkna ersättning åt dem som arbetar i fartygets tjänst eller av någon annan anledning.
Om ett avtal säger att en mindre andel ska tillfalla befälhavaren eller besättningen av den bärgarlön som kan förtjänas med ett fartyg än det som anges i första och andra styckena, är avtalet giltigt bara om
fartyget driver bärgningsverksamhet och är särskilt utrustat för detta, eller
avtalet ingicks i samband med påmönstring och avser en viss bärgning.
Om bärgningen utfördes av ett svenskt statsfartyg som används uteslutande för statsändamål, kan staten utan ansvarighet mot de ombordvarande avstå från bärgarlön.
Om bärgningen utfördes från ett fartyg som inte är registrerat i Sverige, ska bärgarlönen fördelas mellan redaren, befälhavaren och andra som tjänstgjorde på det fartyg som utförde bärgningen enligt lagen i den stat där fartyget är registrerat. Om bärgningen inte utfördes från ett fartyg, ska bärgarlönen fördelas enligt den lag som är tillämplig på avtalet mellan bärgaren och de anställda. Lag (2012:353).
Säkerhet
12 §
På begäran av bärgaren skall den som är betalningsskyldig enligt bestämmelserna i detta kapitel ställa säkerhet för fordringen.
Därvid skall ränta och kostnader räknas in i fordringen. Om säkerhet har ställts, får bärgaren inte driva igenom sjöpanträtt som avser bärgarlön.
Det bärgade fartygets ägare och redare skall medverka till att lastägarna ställer säkerhet för fordringarna mot dem innan lasten lämnas tillbaka.
Det bärgade fartyget eller annan bärgad egendom får inte utan bärgarens samtycke flyttas från den hamn eller plats dit egendomen först fördes efter bärgningen, om inte säkerhet har ställts för bärgarens fordran mot fartyget eller den andra egendomen. Lag (1995:1314).
Förskott
13 §
På talan av bärgaren får rätten förplikta den som är betalningsskyldig enligt detta kapitel att till bärgaren utge förskott på ersättningen för tiden till dess ersättningsfrågan har avgjorts genom dom eller beslut som har vunnit laga kraft. Ett sådant avgörande får också meddelas genom beslut under rättegång i mål om en bärgares fordran enligt detta kapitel.
Förskottet skall fastställas till ett skäligt belopp och får förenas med en skyldighet för bärgaren att ställa säkerhet eller med andra villkor som är skäliga med hänsyn till omständigheterna. Ett yrkande om förskott får inte bifallas utan att motparten har fått tillfälle att yttra sig i frågan.
Ett avgörande i fråga om förskott får verkställas på samma sätt som en dom som vunnit laga kraft. Rätten får dock när förhållandena föranleder det ändra vad som bestämts i en sådan fråga, om någon av parterna väcker talan om detta eller avgörandet har meddelats som beslut under rättegång. Ett beslut om förskott som tingsrätten har meddelat under rättegången skall överklagas särskilt. Hovrättens beslut i ett sådant fall får inte överklagas. Ett beslut om förskott som hovrätten har meddelat under rättegången får inte heller överklagas. Lag (1995:1314).
Last för humanitära ändamål
14 §
Bestämmelserna i detta kapitel kan inte åberopas som grund för kvarstad eller någon annan säkerhetsåtgärd avseende en last som har skänkts av en stat för humanitära ändamål, om den staten har åtagit sig att betala för bärgning av lasten. Lag (1995:1314).
17 kap. Om haveri
1 §
Om innebörden av gemensamt haveri och fördelningen på fartyg, frakt och last gäller York-Antwerpenreglerna 1994 i den mån något annat inte är avtalat.
Regeringen tillkännager reglernas lydelse i engelsk text och svensk översättning. Lag (1995:1314).
2 §
Utredning och fördelning av gemensamt haveri görs, om något annat inte har avtalats, genom dispasch (generaldispasch) på den ort som redaren bestämmer eller, om han inte bestämmer orten, på den ort där dispasch vanligen görs för redarens hemort.
Dispasch görs här i landet av en dispaschör. Dispaschören förordnas av regeringen. Han skall vara lagfaren.
Rättegångsbalkens bestämmelser om jäv mot domare gäller i fråga om dispaschören.
3 §
Bestämmelser om besiktning för utredning och värdering av skada eller kostnad som har drabbat ett fartyg eller gods meddelas i 18 kap.
4 §
Begäran om dispasch skall utan dröjsmål göras av redaren eller den som i redarens ställe har befattning med fartyget eller av någon annan som har del i haveriet.
Var och en som haveriet rör skall genast till dispaschören lämna alla de handlingar som denne anser nödvändiga för utredningen och fördelningen samt i övrigt lämna honom upplysningar.
5 §
Skall haveribidrag betalas av last eller annat gods, svarar ägaren med godset men inte personligen.
Bestämmelser om redarens rätt att hålla inne gods för haveribidrag finns i 13 kap. 20 § och 14 kap. 25 §. Om godset lämnas ut utan att ägaren åtar sig personlig ansvarighet för haveribidraget och, om det framställs krav på det, utan att han ställer säkerhet för det, svarar redaren för haveribidraget i förhållande till övriga som har del i haveriet.
6 §
Har en skada eller kostnad drabbat fartyg eller last till följd av olyckshändelse och skall den varken hänföras till gemensamt haveri eller enligt 13 kap. 15 § tredje stycket eller 14 kap. 40 § fördelas efter samma grunder, faller den som enskilt haveri på den egendom som har drabbats av skadan eller orsakat kostnaden.
Om kostnader som skall hänföras till enskilt haveri avser fartyget och lasten eller fartyget och viss del av lasten eller avser delar av lasten tillhörande olika ägare, skall kostnaderna fördelas på den egendom för vars nytta de blivit gjorda enligt de grunder som gäller för gemensamt haveri. Kostnader för bärgning av last fördelas på dennas värde och den frakt som avser godset.
Utredning och fördelning av haveri som avses i andra stycket görs genom dispasch på begäran av någon som har del i haveriet.
Bestämmelserna i detta kapitel om generaldispasch gäller i tillämpliga delar.
7 §
När dispasch begärs skall dispaschören så snart det kan ske på ett ändamålsenligt sätt och i den omfattning han anser nödvändigt uppmana dem som har del i haveriet att skriftligen framställa sina yrkanden och anföra de skäl och ge in de handlingar som de vill åberopa. Kungörelse om uppmaningen skall införas i Post- och Inrikes Tidningar, om det inte är uppenbart att någon okänd haveridelägare inte finns. Om en handling är ofullständig, skall dispaschören snarast begära upplysningar av den som gett in handlingen.
Sedan fullständiga handlingar kommit in skall dispaschören upprätta dispaschen så snart det kan ske. I dispaschen skall anges vad den skall göra som vill överklaga den. Av dispaschen skall ett exemplar lämnas till den som har begärt denna och till andra delägare i haveriet som är i behov av den. Övriga delägare skall genast på ett ändamålsenligt sätt och i behövlig omfattning underrättas om att dispaschen är utgiven.
8 §
Om en skada eller kostnad som har tagits upp till fördelning genom en dispasch senare blivit ersatt av den som är ersättningsskyldig, skall dispaschen rättas genom tilläggsberäkning.
Dispaschen får inte fördröjas enbart på grund av att det kan finnas möjlighet att få ersättning för en skada eller kostnad.
9 §
Om tvist uppstår angående en försäkringsgivares ersättningsskyldighet på grund av avtal om sjöförsäkring, skall saken hänskjutas till utredning och avgörande genom dispasch (partikulärdispasch). Har något annat inte avtalats, görs utredningen på den ort där försäkringen har tagits eller där sådan dispasch vanligen görs för den orten. Bestämmelserna i detta kapitel om generaldispasch gäller i tillämpliga delar.
18 kap. Om dagböcker, bevarande av bevis, sjöförklaring, annan undersökning av sjöolyckor och besiktning
1 §
På ett handelsfartyg med en bruttodräktighet av minst 20 ska, när fartyget hålls i drift, en skeppsdagbok föras och, om fartyget är maskindrivet eller försett med hjälpmaskin, en maskindagbok. Detta gäller också i fråga om fiskefartyg med en bruttodräktighet av minst 80.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Transportstyrelsen får i enskilda fall medge undantag från skyldigheten att föra dagbok och meddela föreskrifter om avgifter för prövning av en ansökan om undantag.
Särskilda bestämmelser gäller om annan dagbok på vissa fartyg. Lag (2010:1551).
2 §
Dagbok upprättas enligt formulär som fastställs av Transportstyrelsen. Med beaktande av fartygens art och användning kan olika formulär fastställas.
Anteckningarna i dagboken skall göras i tidsföljd, i hamn för varje dygn och till sjöss för varje vakt. Vad som förekommer under en vakt får antecknas i en kladd. En sådan anteckning skall föras in i dagboken så snart det kan ske.
Dagbok och kladd till dagbok skall föras med ordning och tydlighet.
Anteckningar får inte utplånas, strykas över eller på något annat sätt göras oläsliga. Om en felskrivning sker skall rättelse göras genom en särskild anteckning. Lag (2008:1311).
3 §
Ett fartygs dagböcker förs under befälhavarens tillsyn.
Om skeppsdagboken inte förs av befälhavaren skall den föras av den främste av styrmännen. I skeppsdagboken skall noggranna uppgifter föras in om vad som inträffar under resan om kännedom om detta kan vara till nytta för redare, lastägare, försäkringsgivare eller någon annan vars rätt kan vara beroende av resans utgång.
Maskindagboken förs av maskinchefen eller, om denne så bestämmer, av den främste av det övriga maskinbefälet. I maskindagboken skall uppges förrådet vid fartygets avgång från hamn av de förnödenheter som behövs för maskineriets drift, förbrukningen av dessa för varje dygn samt allt annat av vikt som rör maskineriets gång och skötsel. När tid anges skall samma ortstid användas som i skeppsdagboken.
4 §
Ytterligare föreskrifter om dagböcker meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
5 §
En dagbok förd på ett svenskt fartyg eller på ett danskt, finskt eller norskt fartyg som befinner sig i svensk hamn skall hållas tillgänglig för var och en som vill ta del av innehållet, om hans rätt är beroende av detta. I fråga om anteckningar som har samband med en sammanstötning med ett annat fartyg, till vars dagbok motsvarande tillgång inte finns, gäller detta dock inte förrän sjöförklaring eller undersökning enligt 20 § hålls offentligt eller talan väckts på grund av sammanstötningen.
En dagbok skall förvaras av redaren i minst tre år efter dess avslutning. Om talan väcks inom den tiden i anledning av en händelse om vilken en anteckning gjorts i dagboken, skall boken förvaras till dess målet har avgjorts genom lagakraftvunnen dom.
Bestämmelserna i första och andra styckena gäller även i fråga om kladd till dagbok samt på teknisk väg gjorda uppteckningar om ett fartygs navigering och gången av dess maskineri.
Bevarande av bevis vid sjöolycka
5 a §
Om det har inträffat en sjöolycka eller ett tillbud till sjöss ska följande material, för tiden före, under och efter olyckan, bevaras:
sjökort,
dagböcker,
elektroniska och magnetiska inspelningar och videoband, inklusive information från färdskrivarsystem och annan elektronisk utrustning, och
teknisk, medicinsk, livräddande eller annan liknande utrustning som skäligen kan anses ha betydelse för undersökning av olyckan eller tillbudet.
Materialet får inte undanhållas, förstöras, ändras eller manipuleras. Materialet ska bevaras till dess den myndighet som undersöker olyckan eller tillbudet har avslutat sin undersökning eller beslutat att inte inleda någon undersökning. För dagböcker och på teknisk väg gjorda uppteckningar om ett fartygs navigering och gången av dess maskineri gäller härutöver 5 §. Lag (2011:547).
Sjöförklaring
6 §
Sjöförklaring skall hållas för ett svenskt handelsfartyg eller fiskefartyg
när någon, medan fartyget var på väg, i samband med fartygets drift har eller kan antas ha avlidit eller fått svår kroppsskada,
när i annat fall i samband med fartygets drift någon ombordanställd eller någon annan som följer med fartyget har eller kan antas ha avlidit eller fått svår kroppsskada,
när någon som avlidit ombord har begravts i sjön,
när allvarlig förgiftning har eller kan antas ha inträffat ombord,
när fartyget har sammanstött med ett annat fartyg eller stött på grund,
när fartyget har försvunnit eller övergetts i sjön,
när i samband med fartygets drift skada av någon betydelse har eller kan antas ha uppkommit antingen på fartyget eller, medan fartyget var på väg, på egendom utanför fartyget, eller
när brand, explosion eller förskjutning av någon betydelse har inträffat i lasten.
Bestämmelser om vissa undantag från första stycket finns i 13 § tredje stycket och 17 §.
7 §
Sjöförklaring skall vidare hållas för ett svenskt fartyg, när i anledning av en händelse som har eller kan antas ha inträffat i samband med fartygets drift Transportstyrelsen förordnar om detta eller befälhavaren eller redaren finner det påkallat. Detsamma gäller när en lastägare eller lastförsäkringsgivare i annat fall än som avses i 13 § tredje stycket eller 17 § andra stycket begär det för att få upplysning om orsaken till en skada av någon betydelse på godset, vilken har eller kan antas ha uppkommit i samband med fartygets drift.
Om Transportstyrelsen förordnar att sjöförklaring skall hållas, skall befälhavaren eller redaren underrättas om detta. En lastägares eller lastförsäkringsgivares begäran om sjöförklaring skall göras hos någon av dessa. Lag (2008:1311).
8 §
Genom sjöförklaringen skall händelsen och dess orsaker om möjligt klarläggas. Alla förhållanden som kan antas ha medverkat till händelsen eller vara av betydelse från sjösäkerhetssynpunkt skall utredas.
Utredningen sker genom förhör med fartygets befälhavare och de medlemmar av besättningen och andra personer som antas kunna lämna någon upplysning i saken. Handlingar eller föremål som antas kunna tjäna till upplysning skall granskas. I den mån det kan antas främja utredningen skall syn hållas på fartyget eller den plats där händelsen inträffat.
9 §
Om det inte finns något hinder skall sjöförklaring hållas i den hamn där händelsen har inträffat eller, om händelsen inträffat till sjöss, i den första hamn till vilken fartyget eller befälhavaren därefter anländer. Sjöförklaringen får dock anstå till dess fartyget anlöper en annan hamn, om en avsevärd besparing i kostnaderna för fartyget eller någon annan väsentlig fördel därigenom kan uppnås utan att syftet med sjöförklaringen åsidosätts. Befälhavaren eller redaren skall genast skriftligen underrätta Transportstyrelsen om anståndet och anledningen till det.
Medan fartyget befinner sig i en hamn som anges i första stycket kan sjöförklaringen hållas även på en annan ort, om särskilda skäl föranleder det.
Sjöförklaring med anledning av att ett fartyg har försvunnit eller med anledning av att befälhavaren och var och en som kunnat träda i hans ställe har omkommit, skall hållas på den ort som Transportstyrelsen bestämmer. Lag (2008:1311).
10 §
Sjöförklaring inom landet hålls av den tingsrätt som enligt 21 kap. 1 § utsetts att vara sjörättsdomstol. Behörig är den domstol som är närmast den hamn eller ort där sjöförklaringen ska hållas enligt 9 §. Regeringen får dock för en viss hamn föreskriva att en annan av sjörättsdomstolarna ska vara behörig, om det är ändamålsenligt med hänsyn till trafikförbindelserna och övriga förhållanden.
Om annat inte följer av denna lag, gäller för sjöförklaring inför domstol lagen (1996:242) om domstolsärenden.
Vid sammanträde för sjöförklaring ska rätten bestå av en lagfaren domare som ordförande och två personer med kunskap om och erfarenhet av sjöfart. Åtminstone en av de senare bör ha grundlig erfarenhet från tjänst som fartygs- eller maskinbefäl på handelsfartyg och nyligen ha utövat en sådan tjänst. Rätten utser för varje sjöförklaring de särskilda ledamöterna från en förteckning som Transportstyrelsen årligen upprättar för varje sjöfartsinspektionsdistrikt. Förteckningen ska uppta minst tjugo personer. Om det är ändamålsenligt i ett visst fall att en person med särskild sakkunskap deltar, får rätten tillkalla en sådan person att inträda som ytterligare ledamot i rätten även om han eller hon inte är upptagen i förteckningen. De särskilda ledamöterna ska vara svenska medborgare. Den som är underårig eller i konkurs eller som har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken får inte vara ledamot. Regeringen kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om ersättning av allmänna medel till de särskilda ledamöterna.
I Danmark, Finland och Norge hålls sjöförklaring för ett svenskt fartyg av den domstol som är behörig enligt det landets lag.
I övrigt hålls sjöförklaring utomlands av en svensk utlandsmyndighet som enligt bemyndigande av Utrikesdepartementet har sådan behörighet. Om det lämpligen kan ske ska vid sjöförklaringen delta två av myndigheten tillkallade, i sjöfart kunniga personer, helst svenska, danska, finska eller norska medborgare, mot vilka det inte förekommer jäv som gäller mot domare. Är ett deltagande av en person med särskild sakkunskap ändamålsenligt i ett visst fall, får myndigheten tillkalla även en sådan person. På en ort där behörig svensk utlandsmyndighet inte finns, hålls sjöförklaringen av behörig dansk, finsk eller norsk utlandsmyndighet.
I fråga om sjöförklaring inför en utlandsmyndighet gäller bestämmelserna om sjöförklaring vid domstol i tillämpliga delar. Utlandsmyndigheten får dock inte ta upp ed eller utfärda vitesföreläggande. Lag (2018:1855).
11 §
När sjöförklaring skall äga rum skall fartygets befälhavare snarast möjligt göra anmälan om detta hos den domstol som skall hålla sjöförklaringen. Om anmälan inte görs av befälhavaren svarar redaren för att anmälan görs. Detta gäller också när redaren tagit emot en underrättelse eller en begäran enligt 7 § andra stycket.
Anmälningen skall vara skriftlig med uppgift på hela besättningen och på de personer, bland besättningen eller i övrigt, som antas kunna lämna upplysning i saken och, om det kan ske, på sakägarna och deras ombud. Den skall vara åtföljd av ett exemplar av rapporten enligt 6 kap. 14 §.
Om anmälningen görs efter ett förordnande eller en begäran enligt 7 § skall den även innehålla uppgift om detta.
12 §
När anmälan har gjorts skall rätten sätta ut sammanträde för sjöförklaring att äga rum så snart det kan ske. Om det är ändamålsenligt skall sammanträdet hållas ombord på fartyget.
Till sammanträdet kallar rätten på lämpligt sätt fartygets befälhavare och de övriga personer som skall höras. En medlem av besättningen kan kallas genom befälhavaren.
Befälhavaren skall föreläggas att till sammanträdet medföra fartygets dagböcker och kladdar till dem, om de finns i behåll.
Befälhavaren eller någon annan kan föreläggas att vid sammanträdet visa även andra handlingar eller föremål som antas kunna tjäna till upplysning i saken. Föreläggandet får meddelas vid vite.
Om det kan ske skall sakägarna genom särskilda meddelanden underrättas om tid och plats för sammanträdet samt var och när anmälningen om sjöförklaring med tillhörande handlingar finns tillgänglig. Transportstyrelsen skall alltid underrättas om tid och plats för sammanträdet.
De särskilda ledamöterna skall ta del av anmälningshandlingarna.
Om det finns tid för det skall de för ordföranden före sammanträdet skriftligen ange de frågor som bör utredas från nautisk, teknisk eller någon annan synpunkt. Lag (2008:1311).
13 §
Om sjöförklaringen gäller en sammanstötning med ett annat fartyg, får rätten bevilja anstånd med sjöförklaringen om den därigenom kan hållas samtidigt med sjöförklaring eller motsvarande utredning för det andra fartyget. Ett sådant anstånd får inte beviljas för längre tid än som är oundgängligen nödvändigt.
Utöver vad som följer av 5 kap. 1 § rättegångsbalken får sjöförklaring hållas inom stängda dörrar, om det vid förklaringen kommer att lämnas uppgifter för vilka sekretess gäller enligt 29 kap. 13 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). Vid sjöförklaring inom stängda dörrar får en annan enskild sakägare än redaren inte närvara utan redarens samtycke.
Har sammanstötning skett med ett utländskt fartyg, för vilket varken sjöförklaring eller motsvarande utredning ska hållas, behöver sjöförklaring inte äga rum om Transportstyrelsen inte bestämmer något annat. Hålls sjöförklaring ska bestämmelserna i andra stycket om handläggning inom stängda dörrar ha motsvarande tillämpning. Lag (2009:460).
14 §
Vid sjöförklaringens början skall fartygets dagböcker och kladdar till dem jämföras med varandra och med det exemplar av rapporten enligt 6 kap. 14 § som fogats till anmälningen. Av dem som skall höras får endast den som har tagit befattning med dagboksföringen närvara vid genomgången, om inte särskilda skäl föranleder något annat.
Annat skriftligt utredningsmaterial läggs fram och syn företas när det är lämpligt.
15 §
Befälhavaren och övriga personer som har kallats skall höras var för sig. Ingen av dem får närvara vid förhör med någon annan utan att det finns särskilda skäl för det.
Förhöret hålls av rätten. Med rättens tillstånd kan förhöret hållas av företrädare för Transportstyrelsen eller av en sakägare. Var och en som har hörts skall bekräfta sin berättelse med ed, om inte laga hinder möter eller rätten i övrigt med hänsyn till omständigheterna finner att ed inte bör avläggas. Rätten skall före förhöret upplysa den som skall höras om hans skyldighet att avlägga ed och om edens vikt.
Ed som avses i andra stycket har denna lydelse: "Jag N. N.
bekräftar och försäkrar på heder och samvete att jag har sagt hela sanningen och intet förtigit, tillagt eller förändrat. "
Andra än befälhavaren eller medlemmar av besättningen har rätt att för sin inställelse vid rätten få ersättning av allmänna medel i enlighet med bestämmelserna om ersättning till vittne.
Ersättningen skall stanna på staten. I fråga om ersättning för inställelse till förhör inför en utlandsmyndighet meddelas bestämmelser av regeringen. Lag (2008:1311).
16 §
Om en utredning som har skett genom sjöförklaring är ofullständig i något avseende, kan Transportstyrelsen förordna att den skall fullständigas vid en ny sjöförklaring och bestämma på vilken ort den nya sjöförklaringen skall hållas. I ett sådant fall har bestämmelserna i 7 § andra stycket och 11 § motsvarande tillämpning. Lag (2008:1311).
17 §
Om en tillfredsställande utredning av en händelse som avses i 6 § är eller kan väntas bli tillgänglig i någon annan ordning, får Transportstyrelsen medge att sjöförklaring enligt det lagrummet underlåts eller att den skjuts upp i avvaktan på en sådan utredning.
Regeringen får föreskriva att sjöförklaring enligt 6 § inte behöver hållas, om sjöolyckan eller händelsen är eller skall bli föremål för en sådan undersökning som avses i 20 §.
Regeringen får föreskriva inskränkningar i Transportstyrelsens rätt enligt 7 § första stycket, 13 § tredje stycket, 16 § och 18 § andra stycket att förordna om sjöförklaring i fall då sjöolyckan eller händelsen är eller skall bli föremål för en sådan undersökning som avses i 20 §. Lag (2008:1311).
18 §
För fartyg hemmahörande i Danmark, Finland eller Norge skall rätten hålla sjöförklaring när befälhavaren eller redaren eller behörig myndighet i fartygets hemland finner det påkallat. För annat utländskt fartyg hålls i ett sådant fall sjöförklaring om det finns skäl.
Om en utredning av en händelse som inträffat i samband med ett utländskt fartygs drift är nödvändig från sjösäkerhetssynpunkt och fartyget befinner sig inom Sveriges sjöterritorium, får Transportstyrelsen förordna att sjöförklaring skall äga rum.
Finner en myndighet som anges i första stycket att sjöförklaring är påkallad eller förordnar Transportstyrelsen om sjöförklaring, skall befälhavaren eller redaren underrättas om detta. Anmälan om sjöförklaring görs därefter av befälhavaren eller redaren enligt 11 §. Lag (2008:1311).
19 §
Sjöfartsverket, Transportstyrelsen, Kustbevakningen och Polismyndigheten ska lämna en tingsrätt som håller sjöförklaring den medverkan som tingsrätten begär för utredningen. För Polismyndighetens utredningar gäller bestämmelserna om förundersökning i 23 kap. rättegångsbalken. Lag (2024:730).
Annan undersökning av sjöolyckor
20 §
Om undersökning från säkerhetssynpunkt av sjöolyckor och andra händelser som berör sjöfarten finns bestämmelser i lagen (1990:712) om undersökning av olyckor.
Besiktning
21 §
Transportstyrelsen ska varje år upprätta en förteckning över personer som är lämpliga att utföra uppdrag att besiktiga fartyg eller last. Förteckningen ska hållas tillgänglig hos varje tingsrätt som enligt 21 kap. 1 § utsetts att vara sjörättsdomstol. Lag (2018:1855).
22 §
Uppstår fråga huruvida ett fartyg efter inträffad skada skall anses kunna sättas i stånd eller inte, skall yttrande om detta avges av minst tre besiktningsmän.
Besiktningsmännen förordnas på ansökan av fartygets ägare, redare eller befälhavare. Inom landet förordnar rätten på den ort där besiktningen skall äga rum besiktningsmän bland de personer som är upptagna på förteckningen enligt 21 §. Utomlands förordnas besiktningsmän av den myndighet som är behörig enligt lag eller sedvänja på besiktningsorten eller av en svensk utlandsmyndighet eller, där en sådan inte finns, av en dansk, finsk eller norsk utlandsmyndighet.
Vid besiktning inom landet skall besiktningsmännen avkräva befälhavaren fartygets nationalitetshandling. Om fartyget förklaras vara icke iståndsättligt, skall de till Sjöfartsverket genast sända in nationalitetshandlingen, en avskrift av yttrandet och bevis om att de är behörigen förordnade. När en besiktning äger rum utomlands skall utlandsmyndigheten, om det kan ske, iaktta vad som nu sagts.
Sjöfartsverket skall utan dröjsmål ge registermyndigheten del av besiktningsmännens yttrande, om det rör ett svenskt fartyg.
23 §
Om skada har drabbat ett fartyg eller gods i gemensamt haveri, får var och en som haveriet rör låta en eller flera besiktningsmän utreda och värdera skadan. Detta gäller också i fråga om en skada i enskilt haveri när utredning om skadan fordras för bestämmande av bidragsvärdet för fartyg eller gods.
Besiktningsmän utses av den som haveriet rör eller förordnas på hans ansökan av den myndighet som anges i 22 §.
24 §
Om ägaren till ett fartyg eller redaren eller någon som i redarens ställe har befattning med fartyget eller befälhavaren vill anordna en annan besiktning av fartyg eller gods än som avses i 22 eller 23 § och han inte själv utser besiktningsmän, skall den myndighet som anges i 22 § på hans ansökan förordna en eller flera besiktningsmän. Detta gäller också, om en lastägare eller lastförsäkringsgivare vill låta besiktiga lasten i andra fall än som avses i 23 §.
25 §
En besiktningsman får inte vägras tillträde till fartyget och lasten för att utföra besiktningen utom när sådant tillträde skulle föranleda oskälig kostnad för fartyget eller någon annan väsentlig olägenhet.
Avdelning VI Avslutande bestämmelser
19 kap. Om preskription av vissa fordringar
1 §
/Upphör att gälla U:den dag som regeringen bestämmer/ Följande fordringar upphör, vare sig ansvarigheten för dem är begränsad eller obegränsad, om talan inte väcks i laga ordning i fråga om
en fordran på bärgarlön eller på sådan särskild ersättning som avses i 16 kap. 9 §: inom två år från det bärgningsföretaget slutfördes,
en fordran på andel i bärgarlön enligt 16 kap. 11 § andra stycket: inom ett år från det vederbörande av redaren fått underrättelse om bärgarlönens och andelens storlek; fordringen upphör dock tidigast två år efter det bärgningsföretaget slutfördes,
en fordran på ersättning för sammanstötning: inom två år från den dag skadan inträffade,
en fordran på belopp som någon betalat utöver vad som belöper på denne enligt 8 kap. 1 §: inom ett år från det beloppet betalades,
en fordran på ersättning på grund av att gods har skadats, gått förlorat eller försenats vid befordran eller på grund av att det i konossement har lämnats oriktiga eller ofullständiga uppgifter: inom ett år från det godset lämnades ut eller skulle ha lämnats ut,
en fordran på ersättning för personskada eller försening vid passagerartransport: inom två år från ilandstigningen eller, om passageraren avlidit under transporten, från den dag ilandstigning skulle ha ägt rum, eller, om passageraren avlidit efter ilandstigningen, inom två år från dödsfallet men inte senare än tre år från ilandstigningen,
en fordran på ersättning på grund av att resgods har skadats, gått förlorat eller försenats vid transport: inom två år från det godset fördes i land eller, om det har gått förlorat, skulle ha förts i land,
en fordran på bidrag till gemensamt haveri eller en annan kostnad som ska fördelas enligt samma grund (13 kap. 15 § tredje stycket, 14 kap. 40 § och 17 kap. 6 §): inom ett år från den dag dispaschen vann laga kraft,
en fordran på ersättning för en oljeskada eller bunkeroljeskada enligt 10 eller 10 a kap.: inom tre år från den dag då skadan uppkom, dock senast inom sex år från dagen för den olycka som orsakade skadan eller, om olyckan utgjordes av en serie av händelser, från dagen för den första av dessa,
en fordran på ersättning för kostnader som avses i 11 a kap. 16 § första stycket: inom tre år från dagen då det fastställdes att vraket utgör en fara, dock senast inom sex år från dagen för den sjöolycka som orsakade vraket eller, om sjöolyckan utgjordes av en serie av händelser, från dagen för den första av dessa.
Svarar gäldenären i andra fall än som avses i första stycket för ersättning eller för någon annan fordran med begränsning av redareansvaret eller endast med inlastat gods upphör fordringen, om talan inte väcks i laga ordning, i fråga om en fordran på ersättning inom två år från den dag skadan inträffade och i fråga om någon annan fordran inom ett år efter det att fordringen förföll till betalning. Om borgenären har rätt att för fordringen hålla sig även till redare, lastägare eller någon annan utan att begränsning av ansvarigheten äger rum, gäller en sådan rätt under samma tid som för en fordran i allmänhet.
Om en fordran som avses i första eller andra stycket har kommit under behandling av dispaschör, anses talan om fordringen väckt.
Den som infriat en fordran som avses i första stycket 5 får väcka återkrav mot tredje man efter utgången av den där angivna tiden. En sådan talan får dock inte väckas senare än ett år från den dag huvudanspråket infriades eller talan väcktes om det.
Ett avtal om förlängning av preskriptionstid som avses i första stycket 1-8 är giltigt endast om det har ingåtts efter fordringens tillkomst. Om avtalet gäller preskription i något annat fall än som avses i första stycket 1 eller 2, har det inte verkan för längre tid än tre år åt gången, räknat från dagen för avtalet. En sådan preskriptionstid får inte i något fall genom avtal förlängas med sammanlagt mer än tio år eller, i fall som avses i första stycket 6 eller 7, med mer än tre år från det ilandstigning eller ilandföring har ägt rum eller skulle ha ägt rum. I 13 kap. 4 § första stycket och 14 kap. 2 § andra stycket finns föreskrifter om ogiltighet av avtalsvillkor som avviker från bestämmelserna i första stycket 5 och fjärde stycket. I 15 kap. 35 § andra och tredje styckena finns föreskrifter om ogiltighet av avtalsvillkor som inskränker en passagerares rättigheter enligt första stycket 6 och 7.
Frågor om preskription av en fordran som avses i denna paragraf bedöms här i landet enligt svensk lag även om utländsk lag i övrigt är tillämplig på rättsförhållandet.
Särskilda bestämmelser om preskription av sådana fordringar som avses i första stycket 6 och 7 finns i artikel 16 i bilaga I till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 392/2009 av den 23 april 2009 om transportörens skadeståndsansvar i samband med olyckor vid passagerarbefordran till sjöss och artikel 16 i 2002 års Atenkonvention om befordran till sjöss av passagerare och deras resgods. Lag (2017:722).
/Träder i kraft I:den dag som regeringen bestämmer/ Följande fordringar upphör, vare sig ansvarigheten för dem är begränsad eller obegränsad, om talan inte väcks i laga ordning i fråga om
en fordran på bärgarlön eller på sådan särskild ersättning som avses i 16 kap. 9 §: inom två år från det bärgningsföretaget slutfördes,
en fordran på andel i bärgarlön enligt 16 kap. 11 § andra stycket: inom ett år från det vederbörande av redaren fått underrättelse om bärgarlönens och andelens storlek; fordringen upphör dock tidigast två år efter det bärgningsföretaget slutfördes,
en fordran på ersättning för sammanstötning: inom två år från den dag skadan inträffade,
en fordran på belopp som någon betalat utöver vad som belöper på denne enligt 8 kap. 1 §: inom ett år från det beloppet betalades,
en fordran på ersättning på grund av att gods har skadats, gått förlorat eller försenats vid befordran eller på grund av att det i konossement har lämnats oriktiga eller ofullständiga uppgifter: inom ett år från det godset lämnades ut eller skulle ha lämnats ut,
en fordran på ersättning för personskada eller försening vid passagerartransport: inom två år från ilandstigningen eller, om passageraren avlidit under transporten, från den dag ilandstigning skulle ha ägt rum, eller, om passageraren avlidit efter ilandstigningen, inom två år från dödsfallet men inte senare än tre år från ilandstigningen,
en fordran på ersättning på grund av att resgods har skadats, gått förlorat eller försenats vid transport: inom två år från det godset fördes i land eller, om det har gått förlorat, skulle ha förts i land,
en fordran på bidrag till gemensamt haveri eller en annan kostnad som ska fördelas enligt samma grund (13 kap. 15 § tredje stycket, 14 kap. 40 § och 17 kap. 6 §): inom ett år från den dag dispaschen fick laga kraft,
en fordran på ersättning för en oljeskada enligt 10 kap. eller bunkeroljeskada enligt 10 a kap.: inom tre år från den dag då skadan uppkom, dock senast inom sex år från dagen för den olycka som orsakade skadan eller, om olyckan utgjordes av en serie av händelser, från dagen för den första av dessa,
en fordran på ersättning för en skada som omfattas av
11 kap.: inom tre år från den dag då skadelidande fick eller borde ha fått kännedom om skadan och om ägarens identitet, dock senast inom tio år från dagen för den olycka som orsakade skadan eller, om olyckan utgjordes av en serie av händelser, från dagen för den senaste av dessa,
en fordran på ersättning för kostnader som avses i
11 a kap. 16 § första stycket: inom tre år från dagen då det fastställdes att vraket utgör en fara, dock senast inom sex år från dagen för den sjöolycka som orsakade vraket eller, om sjöolyckan utgjordes av en serie av händelser, från dagen för den första av dessa.
Svarar gäldenären i andra fall än som avses i första stycket för ersättning eller för någon annan fordran med begränsning av redareansvaret eller endast med inlastat gods upphör fordringen, om talan inte väcks i laga ordning, i fråga om en fordran på ersättning inom två år från den dag skadan inträffade och i fråga om någon annan fordran inom ett år efter det att fordringen förföll till betalning. Om borgenären har rätt att för fordringen hålla sig även till redare, lastägare eller någon annan utan att begränsning av ansvarigheten äger rum, gäller en sådan rätt under samma tid som för en fordran i allmänhet.
Om en fordran som avses i första eller andra stycket har kommit under behandling av dispaschör, anses talan om fordringen väckt.
Den som infriat en fordran som avses i första stycket 5 får väcka återkrav mot tredje man efter utgången av den där angivna tiden. En sådan talan får dock inte väckas senare än ett år från den dag huvudanspråket infriades eller talan väcktes om det.
Ett avtal om förlängning av preskriptionstid som avses i första stycket 1-8 är giltigt endast om det har ingåtts efter fordringens tillkomst. Om avtalet gäller preskription i något annat fall än som avses i första stycket 1 eller 2, har det inte verkan för längre tid än tre år åt gången, räknat från dagen för avtalet. En sådan preskriptionstid får inte i något fall genom avtal förlängas med sammanlagt mer än tio år eller, i fall som avses i första stycket 6 eller 7, med mer än tre år från det ilandstigning eller ilandföring har ägt rum eller skulle ha ägt rum. I 13 kap. 4 § första stycket och 14 kap. 2 § andra stycket finns föreskrifter om ogiltighet av avtalsvillkor som avviker från bestämmelserna i första stycket 5 och fjärde stycket. I 15 kap. 35 § andra och tredje styckena finns föreskrifter om ogiltighet av avtalsvillkor som inskränker en passagerares rättigheter enligt första stycket 6 och 7.
Frågor om preskription av en fordran som avses i denna paragraf bedöms här i landet enligt svensk lag även om utländsk lag i övrigt är tillämplig på rättsförhållandet.
Särskilda bestämmelser om preskription av sådana fordringar som avses i första stycket 6 och 7 finns i artikel 16 i bilaga I till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 392/2009 av den 23 april 2009 om transportörens skadeståndsansvar i samband med olyckor vid passagerarbefordran till sjöss och artikel 16 i 2002 års Atenkonvention om befordran till sjöss av passagerare och deras resgods. Lag (2018:1855).
20 kap. Straffbestämmelser
1 §
Om en befälhavare försummar att enligt 6 kap. 1 § första och andra styckena se till att fartyget är sjövärdigt, döms han till böter eller fängelse i högst sex månader.
Till samma straff döms en redare som försummar att avhjälpa fel eller brist i sjövärdigheten enligt 1 kap. 9 §, om han ägt eller bort äga kännedom om felet eller bristen.
Om en redare underlåter att, trots att det är möjligt för honom, hindra fartyget att gå till sjöss när en förestående resa på grund av fel eller brist i sjövärdigheten kan bli förenad med allvarlig fara för de ombordvarande, döms han till böter eller fängelse i högst två år.
2 §
Den som brister i gott sjömanskap till förekommande av sjöolycka döms, om inte oaktsamheten är ringa, för vårdslöshet i sjötrafik till böter eller fängelse i högst sex månader.
Är brottet grovt, skall dömas till fängelse i högst två år.
3 §
Den som tar sådan färdväg, håller sådan hastighet eller annars med fartyg färdas så att han i onödan stör omgivningen döms till penningböter.
4 §
Den som framför ett fartyg, som med motordrift kan framföras med en hastighet om minst femton knop eller som har ett skrov med en största längd av minst tio meter, efter att ha intagit alkohol i så stor mängd att alkoholkoncentrationen under eller efter färden uppgår till minst 0,2 promille i blodet eller 0,10 milligram per liter i utandningsluften, döms för sjöfylleri till böter eller fängelse i högst sex månader. Det som föreskrivs om den som framför ett fartyg gäller även den som i övrigt på ett sådant fartyg fullgör en uppgift av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss.
För sjöfylleri döms också den som framför ett fartyg eller i övrigt på ett fartyg fullgör en uppgift av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss och då är så påverkad av alkohol eller något annat medel att det kan antas att han eller hon inte kan utföra uppgiften på ett betryggande sätt. Lag (2019:351).
5 §
Är ett brott som avses i 4 § att anse som grovt, döms för grovt sjöfylleri till fängelse i högst två år. Vid bedömande av om brottet är grovt ska särskilt beaktas om
gärningsmannen har haft en alkoholkoncentration som uppgått till minst 1,0 promille i blodet eller 0,50 milligram per liter i utandningsluften,
gärningsmannen annars har varit avsevärt påverkad av alkohol eller något annat medel,
den uppgift som gärningsmannen haft att fullgöra har varit särskilt krävande med hänsyn till fartygets egenskaper eller andra omständigheter, eller
framförandet av fartyget har inneburit en påtaglig fara för säkerheten till sjöss. Lag (2010:297).
6 §
Avviker en befälhavare från tjänsten och överger fartyget, döms han till böter eller fängelse i högst ett år.
Om en befälhavare försummar sina skyldigheter enligt 6 kap. 6 § första stycket eller i övrigt som god sjöman när fartyget är i fara, döms han till böter eller fängelse i högst två år.
7 §
Försummar befälhavaren sina skyldigheter enligt 6 kap. 6 § andra stycket när någon annan är i sjönöd eller när fara hotar sjötrafiken eller enligt 8 kap. 4 § när fartyget sammanstött med ett annat fartyg, döms han till böter eller fängelse i högst två år.
8 §
Om någon som med eller utan skuld har haft del i uppkomsten av en sjöolycka, genom att lämna olycksplatsen utan tvingande skäl eller på annat sätt, undandrar sig att vidta de åtgärder som skäligen kan krävas av honom eller om han undandrar sig att uppge namn och hemvist eller lämna upplysningar om händelsen, döms han, om gärningen inte är belagd med straff i 7 §, till böter eller fängelse i högst ett år.
En befälhavare på ett fartyg som är infört i ett fartygsregister får i stället för sitt namn och hemvist uppge fartygets namn och hemort.
9 §
Försummar befälhavaren vad han enligt 6 kap. 3 §, eller enligt föreskrifter meddelade med stöd av den paragrafen, är skyldig att göra vid prejning eller visitering, döms han till böter eller fängelse i högst sex månader.
10 §
En befälhavare döms till böter,
om han försummar att enligt 6 kap. 1 § tredje stycket underrätta redaren om fel eller brist i sjövärdigheten,
om han försummar att enligt 6 kap. 4 § andra stycket på fartyget medföra skeppshandlingar eller ett exemplar av denna lag,
om han försummar att avge rapport enligt 6 kap. 14 § eller uppsåtligen eller av oaktsamhet lämnar oriktig eller vilseledande uppgift i en sådan rapport,
om han vägrar att i fall som avses i 18 kap. 22 § överlämna fartygets nationalitetshandling till besiktningsmännen, eller
om han utan laga hinder vägrar att i ett sådant fall som avses i 22 kap. 2 § på fartyget ta med en befälhavare eller en sjöman, hans aska eller efterlämnade effekter.
Till samma straff döms en befälhavare eller en redare om han försummar att enligt 18 kap. 11 § göra anmälan om sjöförklaring eller om han uppsåtligen eller av oaktsamhet föranleder att en sjöförklaring skjuts upp, utan att förutsättningar finns enligt 18 kap. 9 §.
11 §
Försummar någon sin skyldighet enligt denna lag i fråga om förande av dagbok eller kladd till dagbok eller lämnar han uppsåtligen eller av oaktsamhet oriktig eller vilseledande uppgift i dagboken eller kladden, döms han till böter.
Till samma straff döms
en befälhavare eller en redare om han obehörigen vägrar någon att ta del av en dagbok, en kladd till dagbok eller en på teknisk väg gjord uppteckning rörande fartygets navigering och gången av dess maskineri,
en redare om han försummar sin skyldighet att förvara en sådan handling, samt
om gärningen inte är ringa, den som på annat sätt än som anges i denna paragraf uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot bestämmelserna i 18 kap. 5 a §. Lag (2011:547).
12 §
Har någon gjort sig skyldig till gärning som avses i 1, 2, 4, 5, 6, 7, 8 eller 9 § och därigenom visat sig olämplig att utöva en sådan befattning på fartyg, för vilken särskilda behörighetsvillkor gäller, skall domstolen besluta att han för viss tid eller för alltid skall fråntas rätten att utöva befattningen. Beslutet får även avse andra befattningar än den i vilken gärningen begåtts.
Om ett sådant beslut meddelas, skall domstolen samma dag underrätta Transportstyrelsen. I fråga om radiooperatör skall även Post- och telestyrelsen underrättas.
Vidtas åtgärder för att väcka åtal, får Transportstyrelsen i uppenbara fall meddela beslut enligt första stycket för tiden intill dess lagakraftägande dom finns eller domstolen, sedan åtal väckts, förordnar annat. Om det inte längre finns fog för beslutet, skall detta omedelbart hävas. Rätten att överklaga Transportstyrelsens beslut till regeringen är inte inskränkt till viss tid. Lag (2008:1311).
13 §
En redare som uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter skyldigheten enligt 7 kap. 2 § att ha en försäkring eller ställa en annan betryggande säkerhet, döms till böter eller fängelse i högst sex månader.
En befälhavare som åsidosätter skyldigheten att medföra ett bevis som avses i 7 kap. 3 § ombord på fartyget, döms till böter. I ringa fall ska inte dömas till ansvar. Lag (2012:353).
14 §
/Upphör att gälla U:den dag som regeringen bestämmer/ En fartygsägare som uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter vad som sägs i 10, 10 a eller 11 a kap. om försäkringsskyldighet eller skyldighet att ställa säkerhet, döms till böter eller fängelse i högst sex månader.
Till samma straff döms en redare som låter använda ett fartyg för sjöfart, trots att redaren insett eller borde ha insett att försäkringsskyldigheten eller skyldigheten att ställa säkerhet enligt 10, 10 a eller 11 a kap. inte har fullgjorts. Detsamma gäller den som handhar fartygets drift i redarens ställe samt befälhavaren.
Om ett certifikat som avses i 10 kap. 12 eller 13 §, 10 a kap. 11 eller 12 § eller i 11 a kap. 20 eller 21 § inte medförs ombord på ett fartyg, när det används för sjöfart, döms befälhavaren till böter. Lag (2017:722).
/Träder i kraft I:den dag som regeringen bestämmer/ En fartygsägare som uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter vad som sägs i 10, 10 a, 11 eller 11 a kap. om försäkringsskyldighet eller skyldighet att ställa säkerhet, döms till böter eller fängelse i högst sex månader.
Till samma straff döms en redare som låter använda ett fartyg för sjöfart, trots att redaren insett eller borde ha insett att försäkringsskyldigheten eller skyldigheten att ställa säkerhet enligt 10, 10 a, 11 eller 11 a kap. inte har fullgjorts. Detsamma gäller den som handhar fartygets drift i redarens ställe samt befälhavaren.
Om ett certifikat som avses i 10 kap. 12 eller 13 §, 10 a kap. 11 eller 12 §, 11 kap. 17 eller 18 § eller i 11 a kap. 20 eller 21 § inte medförs ombord på ett fartyg, när det används för sjöfart, döms befälhavaren till böter. Lag (2018:1855).
14 a §
En transportör som uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter skyldigheten att ha en försäkring eller att ställa en annan säkerhet enligt artikel 4a.1 i bilaga I till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 392/2009 av den 23 april 2009 om transportörens skadeståndsansvar i samband med olyckor vid passagerarbefordran till sjöss, i den ursprungliga lydelsen, eller artikel 4a.1 i 2002 års Atenkonvention om befordran till sjöss av passagerare och deras resgods, eller enligt vad som följer av 15 kap. 2 eller 31 §, döms till böter eller fängelse i högst sex månader.
En befälhavare som åsidosätter skyldigheten att medföra ett certifikat ombord på fartyget enligt 15 kap. 32 § första stycket, döms till böter.
En befälhavare som åsidosätter skyldigheten att medföra ett bevis ombord på fartyget enligt 15 kap. 32 § andra stycket, döms till böter. I ringa fall ska det inte dömas till ansvar.
Vid en transport med ett utländskt fartyg gäller denna paragraf endast om fartyget anlöper eller lämnar en svensk hamn. Lag (2015:256).
15 §
Om flera har medverkat till en gärning som avses i 1, 2, 4, 5, 6, 7, 8 eller 9 §, gäller 23 kap. brottsbalken.
Straff döms inte ut enligt denna lag om gärningen är belagd med strängare straff i brottsbalken. Lag (2012:353).
16 §
Vid tillämpning av bestämmelserna i detta kapitel jämställs med befälhavare den som har trätt i befälhavarens ställe och med redare den som i redarens ställe har haft befattning med fartyget. Detta gäller dock inte vid tillämpningen av 13 § första stycket. Lag (2012:353).
21 kap. Om laga domstol och rättegång i sjörättsmål, m.m.
1 §
Första domstol i tvistemål rörande ett förhållande som avses i denna lag är den tingsrätt som regeringen utser (sjörättsdomstol).
Detta gäller också brottmål i fråga om en gärning som avses i denna lag, även om gärningen är belagd med strängare straff i brottsbalken.
Rör mål som anges i första stycket uteslutande en båt som inte hålls i drift yrkesmässigt eller annars i förvärvssyfte, får målet tas upp även av en tingsrätt som är behörig enligt 10 eller 19 kap.
rättegångsbalken.
2 §
I fråga om behörigheten för en sjörättsdomstol att ta upp ett tvistemål som avses i 1 § första stycket ska bestämmelserna om laga domstol i tvistemål i allmänhet tillämpas.
En talan får även väckas vid sjörättsdomstolen för den ort där fartyget finns. Om säkerhet för en fordran har ställts hos en myndighet till befrielse från kvarstad eller någon annan säkerhetsåtgärd, får en talan väckas även vid sjörättsdomstolen för den ort där säkerheten har ställts. En talan som avser en fordran som säkerheten har avsett får väckas vid sistnämnda sjörättsdomstol, även om säkerheten har upphört att gälla.
Om det inte finns en sjörättsdomstol på den ort där svaranden har kunnat sökas enligt första eller andra stycket, väcks en talan vid den sjörättsdomstol som är närmast den orten.
Om flera är redare i ett fartyg, ska fartygets hemort anses som rederiets hemvist.
Bestämmelserna i denna paragraf gäller inte om något annat följer av lagen (2014:912) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden eller av de unionsrättsakter och internationella instrument som anges i 1 § 1-4 den lagen. Andra stycket i denna paragraf gäller dock om fartyget är belagt med kvarstad. Lag (2014:927).
3 §
Talan om ansvarighet på grund av avtal om transport av styckegods får väckas endast vid sjörättsdomstolen för den ort
där svaranden har sitt huvudkontor eller, om huvudkontor saknas, där han har sin vanliga vistelseort,
där transportavtalet ingicks, förutsatt att svaranden där har driftställe för sin rörelse, filial eller företrädare, genom vars förmedling avtalet har ingåtts,
där den avtalade lastningshamnen eller den avtalade eller faktiska lossningshamnen ligger, eller
som för detta ändamål har angetts i transportavtalet.
Trots bestämmelserna i första stycket får talan även väckas vid domstol som anges i 2 § andra stycket.
Finns inte sjörättsdomstol på den ort där svaranden har kunnat sökas enligt första eller andra stycket, väcks talan vid den sjörättsdomstol som är närmast den orten.
Bestämmelserna i 2 § fjärde och femte styckena har motsvarande tilllämpning.
4 §
Talan om ansvarighet på grund av ett avtal om transport av passagerare eller resgods får väckas endast vid
sjörättsdomstol för den ort där svaranden är varaktigt bosatt eller har sin huvudsakliga rörelse,
sjörättsdomstol för den avtalsenliga avgångs- eller bestämmelseorten,
domstol i den stat där käranden har sin hemvist eller annars är varaktigt bosatt, förutsatt att svaranden har driftställe för sin rörelse i den staten och är underkastad dess domsrätt, eller
domstol i den stat där transportavtalet träffades, förutsatt att svaranden har driftställe för sin rörelse i den staten och är underkastad dess domsrätt.
Trots första stycket får talan även väckas vid domstol som anges i 2 § andra stycket.
Efter det att tvist har uppstått får parterna avtala att talan ska väckas vid en annan domstol eller att tvisten ska hänskjutas till skiljemän.
Om det inte finns någon sjörättsdomstol på den ort där svaranden har kunnat sökas enligt första stycket 1 eller 2 eller andra eller tredje stycket, väcks talan vid den sjörättsdomstol som är närmast den orten.
Bestämmelserna i 2 § fjärde och femte styckena har motsvarande tillämpning.
Särskilda bestämmelser om domsrätt finns i artikel 17 i 2002 års Atenkonvention om befordran till sjöss av passagerare och deras resgods. Lag (2015:256).
5 §
Talan om ersättning för en oljeskada enligt 10 kap. eller bunkeroljeskada enligt 10 a kap. får väckas i Sverige endast om skadan har uppkommit i Sverige eller dess ekonomiska zon eller om förebyggande åtgärder har vidtagits för att förhindra eller begränsa en skada i Sverige eller dess ekonomiska zon.
Om en svensk domstol är behörig enligt första stycket, får även talan om ersättning för annan oljeskada eller bunkeroljeskada som orsakats av samma olycka väckas här.
Talan enligt första eller andra stycket väcks vid den sjörättsdomstol som är närmast den ort där skadan uppkom.
Om en talan om ersättning för skador som har uppkommit på grund av samma olycka har väckts vid flera domstolar, ska regeringen bestämma att en av dessa domstolar ska handlägga samtliga mål.
Om en begränsningsfond har upprättats i Sverige enligt 9 kap. 7 § eller 10 kap. 6 §, prövar den domstol vid vilken fonden har upprättats frågor om ansvarsbeloppets fördelning mellan de ersättningsberättigade. Prövningen görs i begränsningsmål som avses i 12 kap. Lag (2018:1855).
5 a §
/Träder i kraft I:den dag som regeringen bestämmer/ Talan om ersättning för en skada som omfattas av 11 kap. får väckas i Sverige om skadan har uppkommit i Sverige eller dess ekonomiska zon eller om förebyggande åtgärder har vidtagits för att förhindra eller begränsa en sådan skada i Sverige eller dess ekonomiska zon. Talan får också väckas i Sverige när skadan har uppkommit utanför en stats territorium, om 11 kap. 2 § första stycket 3 eller andra stycket är tillämpligt och
fartyget är registrerat i Sverige eller, om det inte är registrerat, får föra svensk flagg,
fartygets ägare har sin hemvist eller huvudsakliga verksamhetsort i Sverige, eller
en begränsningsfond enligt 11 kap. 11 § har upprättats i Sverige.
Om en svensk domstol är behörig enligt första stycket, får även talan om ersättning för annan skada som avses i 11 kap. som har orsakats av samma olycka väckas här.
Talan enligt första eller andra stycket väcks vid den sjörättsdomstol som är närmast den ort där skadan uppkom. Om skadan har uppkommit utanför Sverige eller dess ekonomiska zon, väcks talan vid Stockholms tingsrätt.
Om en talan om ersättning för skador som har uppkommit på grund av samma olycka har väckts vid flera domstolar, ska regeringen bestämma att en av dessa domstolar ska handlägga samtliga mål.
Om en begränsningsfond har upprättats i Sverige enligt 11 kap. 11 §, prövar den domstol vid vilken fonden har upprättats frågor om ansvarsbeloppets fördelning mellan de ersättningsberättigade. Prövningen görs i begränsningsmål som avses i 12 kap. Lag (2018:1855).
6 §
/Upphör att gälla U:den dag som regeringen bestämmer/ Om en dom i ett mål om ersättning för oljeskada eller bunkeroljeskada har meddelats i en annan stat som har tillträtt den i 10 kap. angivna 1992 års ansvarighetskonvention eller den i 10 a kap. angivna bunkerkonventionen och om domstolarna i den staten var behöriga att pröva den tvist som domen avser, gäller följande. När domen har fått laga kraft och kan verkställas i den stat där den har meddelats, ska den efter en ansökan verkställas i Sverige utan att en ny prövning sker av den sak som avgjorts genom domen, om inte något annat följer av 10 kap. 9 § eller 5 § femte stycket i detta kapitel. Detta medför inte någon skyldighet att verkställa en utländsk dom, om det ansvarsbelopp som gäller för fartygets ägare därmed skulle överskridas.
En ansökan om verkställighet görs till den tingsrätt som regeringen föreskriver. Sökanden ska tillsammans med ansökan ge in
domen i original eller i kopia som har bestyrkts av en myndighet,
en förklaring av en behörig myndighet i den stat där domen meddelats att domen avser ersättning enligt den i 10 kap.
angivna 1992 års ansvarighetskonvention eller den i 10 a kap.
angivna bunkerkonventionen samt att domen har fått laga kraft och kan verkställas i den staten.
Handlingarna ska vara försedda med bevis om utfärdarens behörighet. Beviset ska vara utställt av en svensk beskickning eller konsul eller av chefen för justitieförvaltningen i den stat där domen har meddelats. Om en handling i ärendet inte är skriven på svenska, danska eller norska, ska även en översättning till svenska ges in.
Översättningen ska vara bestyrkt av en diplomatisk eller konsulär tjänsteman eller av en svensk notarius publicus.
Om en ansökan om verkställighet bifalls, verkställs domen på samma sätt som en svensk dom som har fått laga kraft.
Vid handläggning i domstol av ett ärende om verkställighet tillämpas i övrigt lagen (1996:242) om domstolsärenden. Lag (2014:927).
/Träder i kraft I:den dag som regeringen bestämmer/ Om en dom i ett mål om ersättning för oljeskada, bunkeroljeskada eller skada som avses i 11 kap. har meddelats i en annan stat som har tillträtt den i 10 kap. angivna 1992 års ansvarighetskonvention, den i 10 a kap. angivna bunkerkonventionen eller den i 11 kap. angivna 2010 års HNS-konvention och om domstolarna i den staten var behöriga att pröva den tvist som domen avser, gäller följande. När domen har fått laga kraft och kan verkställas i den stat där den har meddelats, ska den efter en ansökan förklaras verkställbar i Sverige utan att en ny prövning sker av den sak som avgjorts genom domen, om inte något annat följer av 9 kap. 8 §, 10 kap. 9 §, 11 kap. 14 § eller 5 § femte stycket i detta kapitel. Detta medför inte någon skyldighet att förklara en utländsk dom verkställbar, om det ansvarsbelopp som gäller för fartygets ägare därmed skulle överskridas.
En ansökan om verkställbarhetsförklaring görs till den tingsrätt som regeringen föreskriver. Sökanden ska tillsammans med ansökan ge in
domen i original eller i kopia som har bestyrkts av en myndighet,
en förklaring av en behörig myndighet i den stat där domen meddelats att domen avser ersättning enligt någon av de i första stycket angivna konventionerna samt att domen har fått laga kraft och kan verkställas i den staten.
Handlingarna ska vara försedda med bevis om utfärdarens behörighet. Beviset ska vara utställt av en svensk beskickning eller konsul eller av chefen för justitieförvaltningen i den stat där domen har meddelats. Om en handling i ärendet inte är skriven på svenska, danska eller norska, ska även en översättning till svenska ges in. Översättningen ska vara bestyrkt av en diplomatisk eller konsulär tjänsteman eller av en svensk notarius publicus.
Om en dom förklaras verkställbar, verkställs den på samma sätt som en svensk dom som har fått laga kraft.
Vid handläggning i domstol av ett ärende om verkställbarhetsförklaring tillämpas i övrigt lagen (1996:242) om domstolsärenden Lag (2018:1855).
6 a §
När en fråga uppkommer om verkställighet av en dom som avses i artikel 17a.2 i 2002 års Atenkonvention tillämpas det förfarande som framgår av 6 § andra-femte styckena. Det som sägs i 6 § andra stycket 2 om 1992 års ansvarighetskonvention och bunkerkonventionen ska i stället avse 2002 års Atenkonvention. Lag (2015:256).
7 §
Denna text ersätter inte den officiella publikationen i Svensk författningssamling (SFS). Vi ansvarar inte för eventuella felaktigheter som uppstått vid överföringen till detta format.
Denna text publiceras på de villkor för vidareutnyttjande som Riksdagen själv fastställer, inte under en Legalize-licens eller en public domain-licens.
Riksdagen
Fri användning med källhänvisning (Riksdagens öppna data)
Källa: Sveriges riksdag (Riksdagens öppna data). Detta projekt drivs inte av och är inte godkänt av Sveriges riksdag.